Om mina Au Pair planer.
Det tog fart när det tog fart, häftigt.
Den nittonde februari: Mejl och samtal ifrån staterna. Närmare bestämt Washington DC, Maryland. En puls på 310, och ett samtal på engelska i 40 minuter. Efteråt, en tokglad Cornelia som knappt vågade hoppas någonting men som inuti önskade så innerligt att denna familj skulle tacka ja till henne.

Den tjugoförsta februari: Jag ringer till Cultural Care Au Pair och tackar ja till familjen, pirrigt.

Den tjugoandra februari: Lillkussens tioårsdag, kan ni förstå? David är stor. WOW. Får ett långt mejl av värdmamman där hon avslutar med att de vill ha mig som deras nästa Au Pair, lycka! Lite senare ringer de ifrån kontoret i staterna och gratulerar och meddelar att jag kommer att få åka den artonde april.

Fyra magiska dagar med mycket mejl och bilder oss i mellan. Fick även flera mejl ifrån familjens nuvarande Au Pair. Kanonbra, det rekomenderar jag verkligen till er som  är i matchningsprocessen, prata även med Au Pairen (om de har någon), mycket givande.
 
Så, nu har jag haft min tid att smälta. Har jag förstått att jag åker om...
EN MÅNAD OCH TOLV DAGAR?! Svar: nej.
Men oj vilken upplevelse det kommer att bli. Känns helt otroligt häftigt.
Låter kanske lite kortfattat alltihop, men det blir väl lite så, när allt händer på en gång och man sammanfattar såhär i efterhand. Känns grymt hur som helst.
Mina fina kommer jag sakna något enormt, men jag vet att ni alltid finns här, ni är underbra!

På allmän begäran, ska jag dessutom försöka ta upp dethär med bloggen igen! :)



Puss på ögat, <3
från en glad tjej! :)